Och sedan föll regnet

Halleluja! Vi är igång. Redan uppe i drygt 4 000 ord, bara 46 000 ord kvar nu. =) Eh... nåja, det gäller att vara optimistisk, och det här kommer att gå som smort! Ska klara av de 50 000 orden. Jag lovar! =)
Följ den spännande fortsättningen i "Och sedan föll regnet".


Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Ett kallt regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på Malmös fotbollsarena, och det är Lunda Bois spelar mot Lommapojkarna i ett eget ”Champions’ League”. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte är ett irritationsmoment längre, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära nittio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt förjävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!
Det är de sista sekunderna innan matchen blåses av som det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen viner förbi målvakten in i mål. Den gälla visslingen från domaren signalerar avslut, matchen är över och det väller åskådare från läktarna ut på arenans halvförstörda gräsmatta. För ovanlighetens skull är det inte konstgräs, även om klubben har tänkt på att inhandla det. Han springer runt på gräset, armarna i luften som han gjorde när han som liten lekte flygplan, det hesa segerskriet blandar sig med de andras när de vrålar ut:
”Bois är bäst! Bois är bäst!” Ingen protest, Bois är faktiskt bäst. I alla fall nu, i den här turneringen. De har vunnit, kommer att stå på prispallen som segrare, och det känns fantastiskt.
”Tristan!” Assisterande tränaren, Peter, kommer fram till honom och sveper upp honom i famnen. ”Så jävla snyggt!” Lagkamraterna flockas runt dem, hejar och brölar hans namn:
”Tristan! Tristan!” Själv hinner han knappt öppna munnen för att säga tack förrän någon dunkar honom i ryggen med avsevärd kraft och han nästan far på näsan i leran.
”Tristan, din lille skit, fan vad snyggt det var!” Jonas, storebror till Tristan och vän till assisterande tränare, drar honom till sig i en björnkram. ”Vi vann!”
”Vadå vi?” skämtar Peter och boxar till honom. ”Vi vann, menar du. Laget. Inte du, din late fan, som sitter på åskådarplats.” Tonfallet är glatt och leendet brett. Tristan tar emot en handduk från Jonas och torkar sig i ansiktet. Regnet har gjort hans mörkblonda hår oregerligt och det rinner en konstant ström av iskallt vatten nerför hans rygg. De många tacklingarna har lämnat stora lerfläckar på de vita shortsen, och även om mamma kommer att svära och förbanna honom för dem, skämttacklar han en av lagkamraterna så att de faller till marken båda två och krälar runt på alla fyra i leran.
”Tristan!” hör han mammas uppgivna rop från läktaren när hon ser honom, men just nu befinner sig Tristan i ett tillstånd av glädje som inte går att punktera. De har vunnit! De gjorde det, fanimej, de vann turneringen! Inte helt otippat, men känslan i maggropen när det sista, avgörande skottet kom och bollen for som en raket av läder rakt in i maskerna i målet bakom den stackars, ack så oförberedde målvakten, den är obetalbar. Adrian som ligger på mage i leran bredvid honom ser på honom under lugg innan han kastar sig över Tristan med lera i handen. De rullar runt flera varv på gräset innan fler lagmedlemmar kastar sig över dem och det utbryter kramkalas. Som en man kommer de på fötter och utför den tämligen improviserade segerdansen till den inspirerande texten:
”Bois är bäst! Bois är bäst! Gooooo Bois!”
Bara annonseringen att prispokalen ska delas ut lugnar ner dem i några minuter, tillräckligt länge för att det formella ska klaras av och trofén överlämnas till tränaren och lagkapten. Tristan känner leendet breda ut sig när han får guldpokalen i händerna och sträcker upp den i luften till allmänt jubel.
”Bois!” vrålar han och en storm av applåder bryter ut över arenans läktare. Tio tusen åskådare har de lyckats samla ihop, och biljettintäkterna är ett välkommet tillskott till klubbkassan både för Lunda Bois och Lommapojkarna. Men än så länge kan de bara se pengarna i form av levande människor som känner samma intensiva glädje (eller sorg, beroende på vilket lag man har hejat på) som de själva. Tristan kan inte sluta le. Medaljerna som hängs runt deras halsar är tunna små saker som inte väger något, men det blågula bandet och inskriptionen på medaljen är allt som betyder något. ”Mästare i XXX-turneringen 2007”. Det är nog för att få Lunda Bois att vråla högt och sjunga ypperligt falskt av glädje.
I omklädesrummet sprider sig ordet om en fest mycket snabbt.
”Segerfest hos Ari”, säger Adrian när han kommer ut ur duschen med handduken om midjan. Han har fortfarande lerstänk i ansiktet, för duschen här var bara för att bli av med det värsta innan man kommer hem och kan ta en ordentlig dusch i fred för allmän beskådan av alla blåmärken som täcker kroppen efter en rejäl fotbollsmatch. Tristan höjer blicken från skon han försöker snöra upp och ser på honom. Han vet att han ser likadan ut som Adrian, samma långa, muskulösa kropp, samma platta mage och överdimensionerade vadmuskler. Han flinar.
”När då?”
”Runt nio ikväll. Jag kör?” Det är egentligen inte lönt att Adrian frågar, för det är alltid han som kör ändå. Den ende som inte dricker, den med körkort, den som alltid är lugn och sansad – kort sagt det naturliga valet.
”Självklart”, svarar Tristan och ger upp försöket med skon. Han drar av den och den leriga strumpan samtidigt, släpper ner dem i plastkassen tillsammans med tröjan som verkligen sett bättre och vitare dagar.
”Kommer Peter?” fortsätter han och drar handen genom det nu halvlockiga håret, nu ännu mer oregerligt än innan.
”Självklart”, säger Adrian och flinar tillbaka. ”Brorsan skulle inte vilja missa festen för allt i världen. Det är ju nu som han har bevisat att han är bra på något annat än att spela tv-spel.”
”Jag hörde dig allt!” kommer en gemytlig basröst bakifrån honom och två sekunder senare står Adrian med illröda kinder och två händer framför skrevet medan Peter retfullt låter handduken dingla framför hans ögon.
”Ville du något?” säger Peter och skrattar när Adrian gör ett utkast mot handduken. Han släpper den och låter den yngre brodern muttrande plocka upp den nu plaskvåta handduken och svepa den om sig. Peter slår sig ner på bänken bredvid Tristan.
”Vilket skott!” säger han och skakar på huvudet. ”Jag är imponerad.”
”Såg du Aris passning? Utan den hade jag varit stekt, helt ensam där framme.”
”Du spelar bara givmild, Tristan, och det passar dig inte. Du är en bra spelare, tillräckligt bra för att ta dig in i ett av de stora lagen.”
”Vi är ett stort lag. Och har dessutom en bra assisterande tränare som hjälper till. Utan dina drillövningar hade vi knappast haft tillräckligt bra kondition för att orka springa en hel match.”
”Försök inte, att smöra för mig hjälper inte.” Peter ser förtjust ut. ”Jag menar bara att om du lade in all kraft du har i det här, skulle du kunna komma långt. Det satt nog en och annan talangcoach på läktaren idag, och jag är säker på att de ser samma potential som både jag, Tomas och dina lagkamrater ser. Ari försökte bara få dig att se bra ut därute. Han hade lika gärna kunnat peta in bollen själv, han hade ett bra läge, men han lät ändå dig lägga in den.”
”Jag vet det”, svarar Tristan lågt och ser förbi Peter bort på sina lagkamrater. I det allmänna stimmet är det ingen som ser att de sitter och pratar. Alla är upptagna med att gratulera varandra, med att diskutera festen och att prata om målen. Tristan reser sig upp och drar fram en handduk ur plastpåsen som han virar om sig innan shortsen åker ner i höjd med fotknölarna.
”Om du inte har något emot det, så skulle jag vilja ta en dusch nu”, säger han med ett retsamt tonfall.
”Hoppas att du menar ensam”, säger Peter skämtsamt tillbaka, men reser sig. Han har fattat vinken. ”Men jag menar vad jag säger, Tristan. Du har potentialen för att bli något riktigt stort.”
Duschen är varm och ångig. Vattnet som strilar nerför hans nakna kropp är raka motsatsen till det kalla regnet utanför, det värmer och får spänningarna från matchen att sakta släppa taget om hans mörbultade muskler. Han spänner ryggmusklerna och njuter av det korta sting av smärta som känns när han sträcker på sig. Duschtvålen har han naturligtvis glömt ute i omklädningsrummet, men han orkar inte hämta den. Istället lånar han lite ur en behållare vid handfaten och tvålar in sig med långa, mjuka rörelser, liknande dem som han är ute på plan. I en match är han anpassningsbar, mjuk, med ett rörelsemönster som passar in situationen. I verkliga livet utanför spelplanen är han lång, gänglig och ibland så fumlig att han kan bli rädd för sig själv. Men just nu, när han står under vatten i duschen, känner han sig lugn och självsäker.
Sakta börjar ljuden från omklädningsrummet att försvinna, rösterna blir färre och färre tills det slutligen blir tyst. Tristan stänger av duschen, torkar sig hjälpligt innan han långsamt travar ut i ett tomt omklädningsrum. Det ekar mellan väggarna när han klär på sig, knäpper på sig bismarckhalsbandet i silver och lämnar lokalen. Dörren går igen med en liten smäll bakom honom.