Det tog tid att skriva det här inlägget. Tid att komma ihåg att göra det, men kanske fem minuter max att skriva. Jag blev klar med NaNoWriMo i tid. Den 28 november. Det var världens stressigaste månad - och kanske en av de bättre. Men hey - jag gillar fortfarande december trots allt som hänt.
Nästa år ska jag vara med igen, och innan dess är det bland annat Script Frenzy som ska klaras av. Det kommer att gå! =) Jag lovar. Har jag klarat av 50K på 28 dagar så ska jag klara det här också.
Jag fick äntligen ett refuseringsbrev från Damm. Hade väl egentligen velat ha ett antagningsbrev, men det jag fick är helt okej. Tycker om det också. Nu kan jag skriva om det och eventuellt skicka in till ett nytt förlag. Eller så ska jag satsa på att skriva klart hela trilogin. Det vore trevligt. =)
torsdag 20 december 2007
tisdag 6 november 2007
9 000 ord - bara 41 000 kvar!
Oh yeah!!!!!! Har passerat 9 000-ordsgränsen, ska skriva upp till 10 000 ikväll för att - förhoppningsvis - kunna passera 15 000-ordgränsen på fredag. Då är förmodligen alla andra klara med sitt. Vissa är ju redan uppe i 27 000 ord, helt sanslöst! Men det här är fruktansvärt kul! Om jag klarar det (och jag SKA klara det) så ska jag helt kalrt göra om det nästa år. Det gäller bara att hitta en disciplin som jag inte trodde jag hade förrän jag satte mig ner till att göra detta och helt plötsligt blev beroende av Word count (WC =P ) och allt annat. Än så länge, på två kapitel, har jag hunnit skriva:
- Matchen
- Festen
- Bilresan
- Olyckan
Jag känner mig rätt nöjd med mig själv... någon annan Nano som gör det också? =)
lördag 3 november 2007
Och sedan föll regnet
Halleluja! Vi är igång. Redan uppe i drygt 4 000 ord, bara 46 000 ord kvar nu. =) Eh... nåja, det gäller att vara optimistisk, och det här kommer att gå som smort! Ska klara av de 50 000 orden. Jag lovar! =)
Följ den spännande fortsättningen i "Och sedan föll regnet".
Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Ett kallt regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på Malmös fotbollsarena, och det är Lunda Bois spelar mot Lommapojkarna i ett eget ”Champions’ League”. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte är ett irritationsmoment längre, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära nittio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt förjävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!
Det är de sista sekunderna innan matchen blåses av som det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen viner förbi målvakten in i mål. Den gälla visslingen från domaren signalerar avslut, matchen är över och det väller åskådare från läktarna ut på arenans halvförstörda gräsmatta. För ovanlighetens skull är det inte konstgräs, även om klubben har tänkt på att inhandla det. Han springer runt på gräset, armarna i luften som han gjorde när han som liten lekte flygplan, det hesa segerskriet blandar sig med de andras när de vrålar ut:
”Bois är bäst! Bois är bäst!” Ingen protest, Bois är faktiskt bäst. I alla fall nu, i den här turneringen. De har vunnit, kommer att stå på prispallen som segrare, och det känns fantastiskt.
”Tristan!” Assisterande tränaren, Peter, kommer fram till honom och sveper upp honom i famnen. ”Så jävla snyggt!” Lagkamraterna flockas runt dem, hejar och brölar hans namn:
”Tristan! Tristan!” Själv hinner han knappt öppna munnen för att säga tack förrän någon dunkar honom i ryggen med avsevärd kraft och han nästan far på näsan i leran.
”Tristan, din lille skit, fan vad snyggt det var!” Jonas, storebror till Tristan och vän till assisterande tränare, drar honom till sig i en björnkram. ”Vi vann!”
”Vadå vi?” skämtar Peter och boxar till honom. ”Vi vann, menar du. Laget. Inte du, din late fan, som sitter på åskådarplats.” Tonfallet är glatt och leendet brett. Tristan tar emot en handduk från Jonas och torkar sig i ansiktet. Regnet har gjort hans mörkblonda hår oregerligt och det rinner en konstant ström av iskallt vatten nerför hans rygg. De många tacklingarna har lämnat stora lerfläckar på de vita shortsen, och även om mamma kommer att svära och förbanna honom för dem, skämttacklar han en av lagkamraterna så att de faller till marken båda två och krälar runt på alla fyra i leran.
”Tristan!” hör han mammas uppgivna rop från läktaren när hon ser honom, men just nu befinner sig Tristan i ett tillstånd av glädje som inte går att punktera. De har vunnit! De gjorde det, fanimej, de vann turneringen! Inte helt otippat, men känslan i maggropen när det sista, avgörande skottet kom och bollen for som en raket av läder rakt in i maskerna i målet bakom den stackars, ack så oförberedde målvakten, den är obetalbar. Adrian som ligger på mage i leran bredvid honom ser på honom under lugg innan han kastar sig över Tristan med lera i handen. De rullar runt flera varv på gräset innan fler lagmedlemmar kastar sig över dem och det utbryter kramkalas. Som en man kommer de på fötter och utför den tämligen improviserade segerdansen till den inspirerande texten:
”Bois är bäst! Bois är bäst! Gooooo Bois!”
Bara annonseringen att prispokalen ska delas ut lugnar ner dem i några minuter, tillräckligt länge för att det formella ska klaras av och trofén överlämnas till tränaren och lagkapten. Tristan känner leendet breda ut sig när han får guldpokalen i händerna och sträcker upp den i luften till allmänt jubel.
”Bois!” vrålar han och en storm av applåder bryter ut över arenans läktare. Tio tusen åskådare har de lyckats samla ihop, och biljettintäkterna är ett välkommet tillskott till klubbkassan både för Lunda Bois och Lommapojkarna. Men än så länge kan de bara se pengarna i form av levande människor som känner samma intensiva glädje (eller sorg, beroende på vilket lag man har hejat på) som de själva. Tristan kan inte sluta le. Medaljerna som hängs runt deras halsar är tunna små saker som inte väger något, men det blågula bandet och inskriptionen på medaljen är allt som betyder något. ”Mästare i XXX-turneringen 2007”. Det är nog för att få Lunda Bois att vråla högt och sjunga ypperligt falskt av glädje.
I omklädesrummet sprider sig ordet om en fest mycket snabbt.
”Segerfest hos Ari”, säger Adrian när han kommer ut ur duschen med handduken om midjan. Han har fortfarande lerstänk i ansiktet, för duschen här var bara för att bli av med det värsta innan man kommer hem och kan ta en ordentlig dusch i fred för allmän beskådan av alla blåmärken som täcker kroppen efter en rejäl fotbollsmatch. Tristan höjer blicken från skon han försöker snöra upp och ser på honom. Han vet att han ser likadan ut som Adrian, samma långa, muskulösa kropp, samma platta mage och överdimensionerade vadmuskler. Han flinar.
”När då?”
”Runt nio ikväll. Jag kör?” Det är egentligen inte lönt att Adrian frågar, för det är alltid han som kör ändå. Den ende som inte dricker, den med körkort, den som alltid är lugn och sansad – kort sagt det naturliga valet.
”Självklart”, svarar Tristan och ger upp försöket med skon. Han drar av den och den leriga strumpan samtidigt, släpper ner dem i plastkassen tillsammans med tröjan som verkligen sett bättre och vitare dagar.
”Kommer Peter?” fortsätter han och drar handen genom det nu halvlockiga håret, nu ännu mer oregerligt än innan.
”Självklart”, säger Adrian och flinar tillbaka. ”Brorsan skulle inte vilja missa festen för allt i världen. Det är ju nu som han har bevisat att han är bra på något annat än att spela tv-spel.”
”Jag hörde dig allt!” kommer en gemytlig basröst bakifrån honom och två sekunder senare står Adrian med illröda kinder och två händer framför skrevet medan Peter retfullt låter handduken dingla framför hans ögon.
”Ville du något?” säger Peter och skrattar när Adrian gör ett utkast mot handduken. Han släpper den och låter den yngre brodern muttrande plocka upp den nu plaskvåta handduken och svepa den om sig. Peter slår sig ner på bänken bredvid Tristan.
”Vilket skott!” säger han och skakar på huvudet. ”Jag är imponerad.”
”Såg du Aris passning? Utan den hade jag varit stekt, helt ensam där framme.”
”Du spelar bara givmild, Tristan, och det passar dig inte. Du är en bra spelare, tillräckligt bra för att ta dig in i ett av de stora lagen.”
”Vi är ett stort lag. Och har dessutom en bra assisterande tränare som hjälper till. Utan dina drillövningar hade vi knappast haft tillräckligt bra kondition för att orka springa en hel match.”
”Försök inte, att smöra för mig hjälper inte.” Peter ser förtjust ut. ”Jag menar bara att om du lade in all kraft du har i det här, skulle du kunna komma långt. Det satt nog en och annan talangcoach på läktaren idag, och jag är säker på att de ser samma potential som både jag, Tomas och dina lagkamrater ser. Ari försökte bara få dig att se bra ut därute. Han hade lika gärna kunnat peta in bollen själv, han hade ett bra läge, men han lät ändå dig lägga in den.”
”Jag vet det”, svarar Tristan lågt och ser förbi Peter bort på sina lagkamrater. I det allmänna stimmet är det ingen som ser att de sitter och pratar. Alla är upptagna med att gratulera varandra, med att diskutera festen och att prata om målen. Tristan reser sig upp och drar fram en handduk ur plastpåsen som han virar om sig innan shortsen åker ner i höjd med fotknölarna.
”Om du inte har något emot det, så skulle jag vilja ta en dusch nu”, säger han med ett retsamt tonfall.
”Hoppas att du menar ensam”, säger Peter skämtsamt tillbaka, men reser sig. Han har fattat vinken. ”Men jag menar vad jag säger, Tristan. Du har potentialen för att bli något riktigt stort.”
Duschen är varm och ångig. Vattnet som strilar nerför hans nakna kropp är raka motsatsen till det kalla regnet utanför, det värmer och får spänningarna från matchen att sakta släppa taget om hans mörbultade muskler. Han spänner ryggmusklerna och njuter av det korta sting av smärta som känns när han sträcker på sig. Duschtvålen har han naturligtvis glömt ute i omklädningsrummet, men han orkar inte hämta den. Istället lånar han lite ur en behållare vid handfaten och tvålar in sig med långa, mjuka rörelser, liknande dem som han är ute på plan. I en match är han anpassningsbar, mjuk, med ett rörelsemönster som passar in situationen. I verkliga livet utanför spelplanen är han lång, gänglig och ibland så fumlig att han kan bli rädd för sig själv. Men just nu, när han står under vatten i duschen, känner han sig lugn och självsäker.
Sakta börjar ljuden från omklädningsrummet att försvinna, rösterna blir färre och färre tills det slutligen blir tyst. Tristan stänger av duschen, torkar sig hjälpligt innan han långsamt travar ut i ett tomt omklädningsrum. Det ekar mellan väggarna när han klär på sig, knäpper på sig bismarckhalsbandet i silver och lämnar lokalen. Dörren går igen med en liten smäll bakom honom.
Följ den spännande fortsättningen i "Och sedan föll regnet".
Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Ett kallt regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på Malmös fotbollsarena, och det är Lunda Bois spelar mot Lommapojkarna i ett eget ”Champions’ League”. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte är ett irritationsmoment längre, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära nittio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt förjävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!
Det är de sista sekunderna innan matchen blåses av som det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen viner förbi målvakten in i mål. Den gälla visslingen från domaren signalerar avslut, matchen är över och det väller åskådare från läktarna ut på arenans halvförstörda gräsmatta. För ovanlighetens skull är det inte konstgräs, även om klubben har tänkt på att inhandla det. Han springer runt på gräset, armarna i luften som han gjorde när han som liten lekte flygplan, det hesa segerskriet blandar sig med de andras när de vrålar ut:
”Bois är bäst! Bois är bäst!” Ingen protest, Bois är faktiskt bäst. I alla fall nu, i den här turneringen. De har vunnit, kommer att stå på prispallen som segrare, och det känns fantastiskt.
”Tristan!” Assisterande tränaren, Peter, kommer fram till honom och sveper upp honom i famnen. ”Så jävla snyggt!” Lagkamraterna flockas runt dem, hejar och brölar hans namn:
”Tristan! Tristan!” Själv hinner han knappt öppna munnen för att säga tack förrän någon dunkar honom i ryggen med avsevärd kraft och han nästan far på näsan i leran.
”Tristan, din lille skit, fan vad snyggt det var!” Jonas, storebror till Tristan och vän till assisterande tränare, drar honom till sig i en björnkram. ”Vi vann!”
”Vadå vi?” skämtar Peter och boxar till honom. ”Vi vann, menar du. Laget. Inte du, din late fan, som sitter på åskådarplats.” Tonfallet är glatt och leendet brett. Tristan tar emot en handduk från Jonas och torkar sig i ansiktet. Regnet har gjort hans mörkblonda hår oregerligt och det rinner en konstant ström av iskallt vatten nerför hans rygg. De många tacklingarna har lämnat stora lerfläckar på de vita shortsen, och även om mamma kommer att svära och förbanna honom för dem, skämttacklar han en av lagkamraterna så att de faller till marken båda två och krälar runt på alla fyra i leran.
”Tristan!” hör han mammas uppgivna rop från läktaren när hon ser honom, men just nu befinner sig Tristan i ett tillstånd av glädje som inte går att punktera. De har vunnit! De gjorde det, fanimej, de vann turneringen! Inte helt otippat, men känslan i maggropen när det sista, avgörande skottet kom och bollen for som en raket av läder rakt in i maskerna i målet bakom den stackars, ack så oförberedde målvakten, den är obetalbar. Adrian som ligger på mage i leran bredvid honom ser på honom under lugg innan han kastar sig över Tristan med lera i handen. De rullar runt flera varv på gräset innan fler lagmedlemmar kastar sig över dem och det utbryter kramkalas. Som en man kommer de på fötter och utför den tämligen improviserade segerdansen till den inspirerande texten:
”Bois är bäst! Bois är bäst! Gooooo Bois!”
Bara annonseringen att prispokalen ska delas ut lugnar ner dem i några minuter, tillräckligt länge för att det formella ska klaras av och trofén överlämnas till tränaren och lagkapten. Tristan känner leendet breda ut sig när han får guldpokalen i händerna och sträcker upp den i luften till allmänt jubel.
”Bois!” vrålar han och en storm av applåder bryter ut över arenans läktare. Tio tusen åskådare har de lyckats samla ihop, och biljettintäkterna är ett välkommet tillskott till klubbkassan både för Lunda Bois och Lommapojkarna. Men än så länge kan de bara se pengarna i form av levande människor som känner samma intensiva glädje (eller sorg, beroende på vilket lag man har hejat på) som de själva. Tristan kan inte sluta le. Medaljerna som hängs runt deras halsar är tunna små saker som inte väger något, men det blågula bandet och inskriptionen på medaljen är allt som betyder något. ”Mästare i XXX-turneringen 2007”. Det är nog för att få Lunda Bois att vråla högt och sjunga ypperligt falskt av glädje.
I omklädesrummet sprider sig ordet om en fest mycket snabbt.
”Segerfest hos Ari”, säger Adrian när han kommer ut ur duschen med handduken om midjan. Han har fortfarande lerstänk i ansiktet, för duschen här var bara för att bli av med det värsta innan man kommer hem och kan ta en ordentlig dusch i fred för allmän beskådan av alla blåmärken som täcker kroppen efter en rejäl fotbollsmatch. Tristan höjer blicken från skon han försöker snöra upp och ser på honom. Han vet att han ser likadan ut som Adrian, samma långa, muskulösa kropp, samma platta mage och överdimensionerade vadmuskler. Han flinar.
”När då?”
”Runt nio ikväll. Jag kör?” Det är egentligen inte lönt att Adrian frågar, för det är alltid han som kör ändå. Den ende som inte dricker, den med körkort, den som alltid är lugn och sansad – kort sagt det naturliga valet.
”Självklart”, svarar Tristan och ger upp försöket med skon. Han drar av den och den leriga strumpan samtidigt, släpper ner dem i plastkassen tillsammans med tröjan som verkligen sett bättre och vitare dagar.
”Kommer Peter?” fortsätter han och drar handen genom det nu halvlockiga håret, nu ännu mer oregerligt än innan.
”Självklart”, säger Adrian och flinar tillbaka. ”Brorsan skulle inte vilja missa festen för allt i världen. Det är ju nu som han har bevisat att han är bra på något annat än att spela tv-spel.”
”Jag hörde dig allt!” kommer en gemytlig basröst bakifrån honom och två sekunder senare står Adrian med illröda kinder och två händer framför skrevet medan Peter retfullt låter handduken dingla framför hans ögon.
”Ville du något?” säger Peter och skrattar när Adrian gör ett utkast mot handduken. Han släpper den och låter den yngre brodern muttrande plocka upp den nu plaskvåta handduken och svepa den om sig. Peter slår sig ner på bänken bredvid Tristan.
”Vilket skott!” säger han och skakar på huvudet. ”Jag är imponerad.”
”Såg du Aris passning? Utan den hade jag varit stekt, helt ensam där framme.”
”Du spelar bara givmild, Tristan, och det passar dig inte. Du är en bra spelare, tillräckligt bra för att ta dig in i ett av de stora lagen.”
”Vi är ett stort lag. Och har dessutom en bra assisterande tränare som hjälper till. Utan dina drillövningar hade vi knappast haft tillräckligt bra kondition för att orka springa en hel match.”
”Försök inte, att smöra för mig hjälper inte.” Peter ser förtjust ut. ”Jag menar bara att om du lade in all kraft du har i det här, skulle du kunna komma långt. Det satt nog en och annan talangcoach på läktaren idag, och jag är säker på att de ser samma potential som både jag, Tomas och dina lagkamrater ser. Ari försökte bara få dig att se bra ut därute. Han hade lika gärna kunnat peta in bollen själv, han hade ett bra läge, men han lät ändå dig lägga in den.”
”Jag vet det”, svarar Tristan lågt och ser förbi Peter bort på sina lagkamrater. I det allmänna stimmet är det ingen som ser att de sitter och pratar. Alla är upptagna med att gratulera varandra, med att diskutera festen och att prata om målen. Tristan reser sig upp och drar fram en handduk ur plastpåsen som han virar om sig innan shortsen åker ner i höjd med fotknölarna.
”Om du inte har något emot det, så skulle jag vilja ta en dusch nu”, säger han med ett retsamt tonfall.
”Hoppas att du menar ensam”, säger Peter skämtsamt tillbaka, men reser sig. Han har fattat vinken. ”Men jag menar vad jag säger, Tristan. Du har potentialen för att bli något riktigt stort.”
Duschen är varm och ångig. Vattnet som strilar nerför hans nakna kropp är raka motsatsen till det kalla regnet utanför, det värmer och får spänningarna från matchen att sakta släppa taget om hans mörbultade muskler. Han spänner ryggmusklerna och njuter av det korta sting av smärta som känns när han sträcker på sig. Duschtvålen har han naturligtvis glömt ute i omklädningsrummet, men han orkar inte hämta den. Istället lånar han lite ur en behållare vid handfaten och tvålar in sig med långa, mjuka rörelser, liknande dem som han är ute på plan. I en match är han anpassningsbar, mjuk, med ett rörelsemönster som passar in situationen. I verkliga livet utanför spelplanen är han lång, gänglig och ibland så fumlig att han kan bli rädd för sig själv. Men just nu, när han står under vatten i duschen, känner han sig lugn och självsäker.
Sakta börjar ljuden från omklädningsrummet att försvinna, rösterna blir färre och färre tills det slutligen blir tyst. Tristan stänger av duschen, torkar sig hjälpligt innan han långsamt travar ut i ett tomt omklädningsrum. Det ekar mellan väggarna när han klär på sig, knäpper på sig bismarckhalsbandet i silver och lämnar lokalen. Dörren går igen med en liten smäll bakom honom.
tisdag 30 oktober 2007
Nedräkning: Två dagar kvar
Och jag har en plot! Eureka! =)
Faktum är att en plot har funnits i mitt huvud sedan förra måndagen, men det var först i typ torsdags som jag hade lyckats få fram tillräckligt mycket information för att kunna skriva om det jag vill. Eller - tillräckligt med information... jag hade behövt ta kontakt med en läkare, en ambulansförare, en polis, och typ... alla andra som jobbar med trafik och trafikolyckor. *skrattar generat* Men det får gå utan. Nu är det bara ett råmanus, och jag har tillräckligt med fakta för att klara av det. När jag renskriver (OM jag renskriver) så kommer jag behöva ta kontakt med dessa människor. Men inte förrän då.
Kanske.
Storyn rullar på. Det handlar om en rattfylleriolycka. Om en ung kille vars liv blir förändrat. Mer än så säger jag inte.
Start torsdag. Då kör vi.
Faktum är att en plot har funnits i mitt huvud sedan förra måndagen, men det var först i typ torsdags som jag hade lyckats få fram tillräckligt mycket information för att kunna skriva om det jag vill. Eller - tillräckligt med information... jag hade behövt ta kontakt med en läkare, en ambulansförare, en polis, och typ... alla andra som jobbar med trafik och trafikolyckor. *skrattar generat* Men det får gå utan. Nu är det bara ett råmanus, och jag har tillräckligt med fakta för att klara av det. När jag renskriver (OM jag renskriver) så kommer jag behöva ta kontakt med dessa människor. Men inte förrän då.
Kanske.
Storyn rullar på. Det handlar om en rattfylleriolycka. Om en ung kille vars liv blir förändrat. Mer än så säger jag inte.
Start torsdag. Då kör vi.
tisdag 23 oktober 2007
NaNoWriMo
Jag har fastnat och är medlem. Problemet är att jag ska veta vad jag ska skriva om senast den 31 oktober, eftersom det är skrivstart 1 november... och jag har typ 3-4 idéer som alla skulle kunna gå att utveckla... men jag är osäker på om det går att stretcha ut till 50 000 ord. Det är ändå en hel del, halva mitt projektarbete, för att vara exakt. Och HaM tog sex månader att skriva - minst!
Men likväl förbannat har jag gett mig katten på att klara av det.
Mina idéer än så länge:
#1 Homosexualitet
#2 Rattfylleri
#3 Elizabeth I av England
#4 Ishockey/död förälder
#5 Fantasy
Varför känns det här dödsfött? Men jag lovar - om det går att skriva 50K på en månad - då ska jag göra Nano nästa år också och skicka in resultatet till ett förlag!
Men likväl förbannat har jag gett mig katten på att klara av det.
Mina idéer än så länge:
#1 Homosexualitet
#2 Rattfylleri
#3 Elizabeth I av England
#4 Ishockey/död förälder
#5 Fantasy
Varför känns det här dödsfött? Men jag lovar - om det går att skriva 50K på en månad - då ska jag göra Nano nästa år också och skicka in resultatet till ett förlag!
lördag 20 oktober 2007
Ångest
Jag vet inte hur dåligt samvete jag har för att jag inte har skrivit här sedan.. gud, hur länge kan det vara? Sen augusti? Det är i vilket fall fruktansvärt länge sedan, och jag kan dessutom erkänna att jag inte har skrivit mycket på mina projekt sedan dess heller. Inte på mina stora projekt, vill säga, men lite smått på ett ny-gammalt projekt som jag hittade i en byrålåda hemma och som ser ut att kunna avslutas innan sommaren 2008. Hoppas jag i alla fall. Och då ska jag skicka in det till förlag som ungdomsroman (det finns lite fler förlag som tar emot sånt än fantasy) och hoppas på ett svar.
Damm har fortfarande inte svarat. Jag vet inte om jag ska tolka det som dåligt eller bra, för snart har det gått tre månader (vilket är normalt, så jag ska inte klaga) men det känns som om att jag vill veta innan jul. Annars blir jullovet kaotiskt. I vilket fall ska jag skriva mycket! =)
Fick upp ögonen för ett projekt NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som går ut på att så många som möjligt ska skriva en roman på 50 000 ord mellan 1-30 november. Det borde gå, jag är nästan lite sugen på att försöka. Så mycket tid som jag har här (egentligen, när alla läxor är gjorda) så borde det gå. Får tänka på saken. Kan göra ett privat projekt annars.... här hemma, i all ensamhet. Kanske utmana Christina, eller Nina...
Ska i alla fall skärpa mig med skrivandet, lovar! Jag vet inte vem jag lovar egentligen. Hela cyberrymden? Kanske, men jag ska skärpa mig!!
Damm har fortfarande inte svarat. Jag vet inte om jag ska tolka det som dåligt eller bra, för snart har det gått tre månader (vilket är normalt, så jag ska inte klaga) men det känns som om att jag vill veta innan jul. Annars blir jullovet kaotiskt. I vilket fall ska jag skriva mycket! =)
Fick upp ögonen för ett projekt NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som går ut på att så många som möjligt ska skriva en roman på 50 000 ord mellan 1-30 november. Det borde gå, jag är nästan lite sugen på att försöka. Så mycket tid som jag har här (egentligen, när alla läxor är gjorda) så borde det gå. Får tänka på saken. Kan göra ett privat projekt annars.... här hemma, i all ensamhet. Kanske utmana Christina, eller Nina...
Ska i alla fall skärpa mig med skrivandet, lovar! Jag vet inte vem jag lovar egentligen. Hela cyberrymden? Kanske, men jag ska skärpa mig!!
onsdag 8 augusti 2007
Omskrivning
För varje dag som går ångrar jag allt mer att jag skickade in manuset. Inte för att jag inte vill veta hur det är för en redaktör, utan för att jag allt mer känner att det inte var klart! Det saknar djup, där finns en massa ekonomiska, psykologiska, filosofiska och allmänna existensialitiska (stavar man det så?) saker som jag borde ha gått igenom innan jag ens bestämde mig för att göra något med det. Men så går det väl om man skriver på två minuter här och där, ingen ordning och reda.
På tal om att skriva, jag har hittat en sida som förklarar hur man ska skriva en roman på 100 dagar eller mindre. Jag vet inte om det är något smart drag, att skriva en roman på drygt tre månader, men det är klart, om man inte skriver om något som kräver ett ton papper för att kunna skrivas ut är det ju klart att man kan skriva en roman på tre månader. Det har nog en del att göra med glöden också.
I vilket fall, ju mer jag skriver, desto mer inser jag att jag måste veta en hel del mer om mitt skrivande än vad jag gör. Måste ha mer bakgrundsinformation. Det tar ett tag tills jag får tillbaka mitt manus, förhoppningsvis med en kommentar, och då ska jag läsa igenom hela manuset och skriva var jag behöver fördjupa mig i något, exempelvis ekonomi. För tillfället har jag bara rört på ytan till alla dessa viktiga saker, och det behöver ändras. En hel del, tyvärr. Nåja. Det måste göras.
För övrigt har jag lyckats skriva lite varje vecka trots att jag har jobbat. Det har blivit lite svårt att skriva, ett ord här och var, men att plocka material ger en onekligen en massa tid att tänka, vilket har lett till en del idéer och tankegångar som aldrig kan vara nyttiga för mig, men för skrivandet. Jag ska skynda mig att läsa ut Harry Potter 7 så att jag kan få fullständig tillgång till internet igen. (Jag har förbjudit mig själv att gå in på vissa sidor för att leta information, tyvärr är NE.se en av dem.)
Måste skriva, måste tänka, måste planera.. måste flytta! Två veckor kvar nu.
På tal om att skriva, jag har hittat en sida som förklarar hur man ska skriva en roman på 100 dagar eller mindre. Jag vet inte om det är något smart drag, att skriva en roman på drygt tre månader, men det är klart, om man inte skriver om något som kräver ett ton papper för att kunna skrivas ut är det ju klart att man kan skriva en roman på tre månader. Det har nog en del att göra med glöden också.
I vilket fall, ju mer jag skriver, desto mer inser jag att jag måste veta en hel del mer om mitt skrivande än vad jag gör. Måste ha mer bakgrundsinformation. Det tar ett tag tills jag får tillbaka mitt manus, förhoppningsvis med en kommentar, och då ska jag läsa igenom hela manuset och skriva var jag behöver fördjupa mig i något, exempelvis ekonomi. För tillfället har jag bara rört på ytan till alla dessa viktiga saker, och det behöver ändras. En hel del, tyvärr. Nåja. Det måste göras.
För övrigt har jag lyckats skriva lite varje vecka trots att jag har jobbat. Det har blivit lite svårt att skriva, ett ord här och var, men att plocka material ger en onekligen en massa tid att tänka, vilket har lett till en del idéer och tankegångar som aldrig kan vara nyttiga för mig, men för skrivandet. Jag ska skynda mig att läsa ut Harry Potter 7 så att jag kan få fullständig tillgång till internet igen. (Jag har förbjudit mig själv att gå in på vissa sidor för att leta information, tyvärr är NE.se en av dem.)
Måste skriva, måste tänka, måste planera.. måste flytta! Två veckor kvar nu.
måndag 30 juli 2007
Inskickat manus - äntligen!
Den 26 juli skickade jag in mitt manus till Damm förlag AB. Nu väntar jag på att ett refuseringsbrev, förhoppningsvis med en personlig rad eller två. Inte för att det lär bli så, men om inte annat så har jag fått mitt första refuseringsbrev! Det gäller att se positivt på saken. =P
Jag har börjat renskriva kapitel av MaB, så prolog och 16-20 är "rena". Men sedan är där en lucka på något kapitel som måste skrivas innan något mer kan rättas.
Jag har börjat renskriva kapitel av MaB, så prolog och 16-20 är "rena". Men sedan är där en lucka på något kapitel som måste skrivas innan något mer kan rättas.
onsdag 25 juli 2007
Mindre tid till att skriva
Jag har börjat sommarjobba nu, så det blir mindre och mindre tid till att skriva, men jag hinner plita ner några ord då och då, framförallt innan läggdags. Jag har skrivit en scen med Amenor och Zely, mina två nya karaktärer, och jag har dessutom organiserat mig lite genom att köpa en pärm med register där jag ska sätta in information om allt som rör boken - dessutom har jag köpt ett nytt skrivblock där jag ska fortsätta göra utkast till scener och skissa idéer på vad som än hoppar upp i huvudet på mig.
Egentligen undviker jag internet för tillfället, eftersom jag inte vill råka ut för en spoiler om HP 7, det skulle verkligen förstöra allting! Så jag går bara in på säkra sidor... =P
Nu ska jag hitta lite musik från Hans Zimmer, ev. lite klassiskt, och sedan ska jag skriva lite för hand innan sängen väntar på mig! =)
Egentligen undviker jag internet för tillfället, eftersom jag inte vill råka ut för en spoiler om HP 7, det skulle verkligen förstöra allting! Så jag går bara in på säkra sidor... =P
Nu ska jag hitta lite musik från Hans Zimmer, ev. lite klassiskt, och sedan ska jag skriva lite för hand innan sängen väntar på mig! =)
lördag 21 juli 2007
Harry Potter and the Deathly Hallows
Inte ett ord på två dagar har det blivit. Lite smått panik snart, eftersom jag har haft papper och penna till hands hela tiden men inte tiden för att kunna plita ner två rader ens om vädret.
Fast vem bryr sig om vädret? Idag (klockan är över midnatt) släpps Harry Potter and the Deathly Hallows, den sista och avslutande boken i serien om 'Arry Potter, som Fleur Delacour säger.. haha, det är en karaktär som är fullständigt onödig - typ, hon har väl någon roll i det hela.
Jag räknar timmarna (9 h, 43 min) tills jag håller boken i min hand. =)
Fast vem bryr sig om vädret? Idag (klockan är över midnatt) släpps Harry Potter and the Deathly Hallows, den sista och avslutande boken i serien om 'Arry Potter, som Fleur Delacour säger.. haha, det är en karaktär som är fullständigt onödig - typ, hon har väl någon roll i det hela.
Jag räknar timmarna (9 h, 43 min) tills jag håller boken i min hand. =)
onsdag 18 juli 2007
Min skrivhörna
Så här ser min skrivhörna ut för tillfället. Mitt tämligen kaotiska skrivbord har tjänat som skrivhörna i snart fem år, och här har skrivits inte bara skönlitteratur utan även facklitteratur och uppsatser i diverse ämnen. Här känner jag mig trygg.
PS: Märkena på väggen bakom datorskärmen är häftmassa, som sitter kvar efter att en affisch ramlade ner. Jag ska sätta upp den en vacker dag.
Ett framsteg i den här röran!
Imorse skrev jag till Marika Hemmel på Damm förlag AB om manuset. Det kändes jobbigt att trycka på "Send"-knappen, men det måste ju göras. Senast den 31 juli ska mitt manus till del I vara ivägskickat.
Jag fick svar från henne under eftermiddagen, hon sade att jag gärna fick skicka in mitt manus eftersom Damm förlag ingår i Forma Publishing Group och att ICA och B.Wahlström ingår i det. Dessutom hade hon hand om det, så B.Wahlströms fantasy kanske får ett manus på halsen... ; )
Skickar nästa vecka när jag börjar jobba. Och vet ni vad, Damm förlag har sitt kontor i Malmö! På hemmaplan, för fanken! =) Ett tecken, kanske?
Jag fick svar från henne under eftermiddagen, hon sade att jag gärna fick skicka in mitt manus eftersom Damm förlag ingår i Forma Publishing Group och att ICA och B.Wahlström ingår i det. Dessutom hade hon hand om det, så B.Wahlströms fantasy kanske får ett manus på halsen... ; )
Skickar nästa vecka när jag börjar jobba. Och vet ni vad, Damm förlag har sitt kontor i Malmö! På hemmaplan, för fanken! =) Ett tecken, kanske?
tisdag 17 juli 2007
Le Morte Darthur
Okej, jag mejlar väl till Damm förlag AB imorgon då. Det blev ju aldrig av idag. Idag pratade jag med Vadstena och CSN om inackorderingstillägget. Problem redan där, men det verkar lösa sig. Tackochlov!
Idag har det blivit lite skrivet på piratscenen. Det känns som om jag är alldeles för upphängd på fakta för att kunna skriva flytande. Det går inte.
Därför har jag precis lyssnat på musik från The Da Vinci Code, som Hans Zimmer har komponerat. Återigen har den gode Herr Zimmer räddat mig. Kyrie for the Magdalene är underbar körmusik för blandad kör. Jag älskar det styket, speciellt solodelen där en sopran (mezzosopran?) sjunger. Synd att jag inte kan komponera något själv.
Mamma har Le Morte Darthur av Sir Thomas Malory i bokhyllan. Den sägs vara en klassiker som, likt Tolkien, alla fantasyfantaster bör ta sig igenom eftersom den behandlar legenden om kung Arthur och riddarna kring runda bordet. Skriven 1485, med 843 sidor. Hjälp!!! Men man bör väl läsa den. Något för lonely nights i Vadstena?
Lånade Julia Camerons Lusten att skriva på biblioteket idag. Jag vet inte om jag ska kalla den bra eller dålig. Kanske lite flummig, bara. Ska köpa Steven Kings Att skriva, den sägs vara bra.
Idag har det blivit lite skrivet på piratscenen. Det känns som om jag är alldeles för upphängd på fakta för att kunna skriva flytande. Det går inte.
Därför har jag precis lyssnat på musik från The Da Vinci Code, som Hans Zimmer har komponerat. Återigen har den gode Herr Zimmer räddat mig. Kyrie for the Magdalene är underbar körmusik för blandad kör. Jag älskar det styket, speciellt solodelen där en sopran (mezzosopran?) sjunger. Synd att jag inte kan komponera något själv.
Mamma har Le Morte Darthur av Sir Thomas Malory i bokhyllan. Den sägs vara en klassiker som, likt Tolkien, alla fantasyfantaster bör ta sig igenom eftersom den behandlar legenden om kung Arthur och riddarna kring runda bordet. Skriven 1485, med 843 sidor. Hjälp!!! Men man bör väl läsa den. Något för lonely nights i Vadstena?
Lånade Julia Camerons Lusten att skriva på biblioteket idag. Jag vet inte om jag ska kalla den bra eller dålig. Kanske lite flummig, bara. Ska köpa Steven Kings Att skriva, den sägs vara bra.
Musiken som inspiration
Jag har ibland märkt att jag tänker på engelska när jag formar en ny dialog. Det kanske stämmer, det där testet jag gjorde, att jag passar som film writer? Eller nä, troligtvis inte. Kanske borde jag ge mig själv en spark därbak och skriva på engelska. Det är ju faktiskt ett mycket rikt språk (bäst för fantasy, har jag hört) och dessutom det enda språk som mitt Word-program kan hantera utan att flippa ut fullständigt. (Tyska ska vi bara inte prata om!)
Nu är det egentligen musik jag ska prata om. Musik som inspirerar. Filmmusik. (Okej, testet hade rätt, jag borde skriva filmmanus!) Jag älskar filmmusik, med klassiskt stuk. Gärna Hans Zimmer, mannen bakom Pirates of the Caribbean 2 och 3, Gladiator, The Da Vinci Code mfl. Underbar musik. Så... talande, om ni förstår. Det är lätt att skriva flytande, men lite hotfullt, när man lyssnar på hans musik. Texten lever.
Men egentligen är det så att den bästa text jag har skrivit har varit på helt udda ställen som på en lektion, på bussen, på stan... kanske är Lund en ovanligt bra stad för detta? Eller är det så att man slappnar av mer när man är bland folk?
Nu är det egentligen musik jag ska prata om. Musik som inspirerar. Filmmusik. (Okej, testet hade rätt, jag borde skriva filmmanus!) Jag älskar filmmusik, med klassiskt stuk. Gärna Hans Zimmer, mannen bakom Pirates of the Caribbean 2 och 3, Gladiator, The Da Vinci Code mfl. Underbar musik. Så... talande, om ni förstår. Det är lätt att skriva flytande, men lite hotfullt, när man lyssnar på hans musik. Texten lever.
Men egentligen är det så att den bästa text jag har skrivit har varit på helt udda ställen som på en lektion, på bussen, på stan... kanske är Lund en ovanligt bra stad för detta? Eller är det så att man slappnar av mer när man är bland folk?
Eld renar själen
"Eld renar själen", sägs det i vissa orientaliska kulturer. Sant, eller inte? Vet inte, men jag gillar det. Eld renar själen....
Jag var på stranden idag med familjen. Det blåste rejält runt Höllvikens fyr och när vi gick ut mot den började jag med min vanliga "fördriva-tiden-grej" och började bygga dialoger i huvudet. Jag trivs vid havet. Eller sjöar. Sjöar nära bergen. Det är trevligt. De platser som jag försöker skriva om finns ofta i verkligheten, fast.. tja, det finns en typ av förlaga. Jag hämtar inspiration, känslor, ljud därifrån.
Nu blev det en "havets gud"-dialog och en "pirat"-dialog. Den ena, piratdialogen, fanns redan innan, men havets gud-dialogen är nu och kan kanske vara användbar. Vi får se. Först måste jag skriva ner den, och sedan se om det går att passa in den någonstans. Den ska inte förstöra schemat bara för att jag gillade att skriva den.
Jag var på stranden idag med familjen. Det blåste rejält runt Höllvikens fyr och när vi gick ut mot den började jag med min vanliga "fördriva-tiden-grej" och började bygga dialoger i huvudet. Jag trivs vid havet. Eller sjöar. Sjöar nära bergen. Det är trevligt. De platser som jag försöker skriva om finns ofta i verkligheten, fast.. tja, det finns en typ av förlaga. Jag hämtar inspiration, känslor, ljud därifrån.
Nu blev det en "havets gud"-dialog och en "pirat"-dialog. Den ena, piratdialogen, fanns redan innan, men havets gud-dialogen är nu och kan kanske vara användbar. Vi får se. Först måste jag skriva ner den, och sedan se om det går att passa in den någonstans. Den ska inte förstöra schemat bara för att jag gillade att skriva den.
måndag 16 juli 2007
Filmmanus
Jag borde bli bättre på att skriva koncentrerat. Kanske ska skriva ett filmmanus någon gång? ;) Men förutom det, så känns det som om jag kanske skulle kunna avsluta det här någon gång.
Jag funderar på att skicka in till Damm Förlag AB. Jag måste bara skriva till dem först och fråga om det är lönt att skicka den typen av manus till dem. Om inte, har jag sparat 130:- i porto.
Jag funderar på att skicka in till Damm Förlag AB. Jag måste bara skriva till dem först och fråga om det är lönt att skicka den typen av manus till dem. Om inte, har jag sparat 130:- i porto.
söndag 15 juli 2007
What type of writer should you be?
Jag hittade den här quizen på någons sida och tyckte det var en kul sak. =)
http://www.blogthings.com/whattypeofwritershouldyoubequiz/
Själv blev jag "Film writer".
http://www.blogthings.com/whattypeofwritershouldyoubequiz/
Själv blev jag "Film writer".
You don't just create compelling stories, you see them as clearly as a movie in
your mind.You have a knack for details and dialogue. You can really make a
character come to life.Chances are, you enjoy creating all types of stories. The
joy is in the storytelling.And nothing would please you more than millions of
people seeing your story on the big screen!
Förlag för fantasy?
Jag har hittat en sida, Romanloppet, som verkar vara något jag skulle kunna medverka i. Får kolla upp det.
För övrigt kollar jag upp förlag som tar emot fantasy. Det verkar vara Natur och Kultur som är mest lockande här i Sverige, om man inte tar Bonnier Carlsen eller Rabén och Sjögren. Saken är den att jag inte tror att mitt manus passar sig för någon under 15 år på vissa ställen i texten...
För övrigt kollar jag upp förlag som tar emot fantasy. Det verkar vara Natur och Kultur som är mest lockande här i Sverige, om man inte tar Bonnier Carlsen eller Rabén och Sjögren. Saken är den att jag inte tror att mitt manus passar sig för någon under 15 år på vissa ställen i texten...
Nystartad blogg
För drygt två år sedan gjorde jag ett försök att starta en blogg. Det misslyckades grovt, och jag lade ner tanken. Sedan började jag "blogga" fast för hand - skrev loggbok till mitt projektarbete i trean på gymnasiet och fastnade direkt. Det blev en sport att skriva nästan allt i loggboken, och mycket riktigt fyllde jag den lilla skrivboken på 160 sidor handskrivet. Min handledare höll på att dö...
Nåja, nu är det allvar. Mitt projektarbete var att skriva en roman, i genren fantasy (något som visade sig kanske inte vara världens smartaste eftersom det typ inte finns ett enda förlag i vårt avlånga land som skulle vilja ge ut svensk fantasy), och jag klarade det. Tio månader, med skolarbete och ett högst krävande fritidsintresse utöver romanskrivandet, och jag klarade det. Nio månader tog det att skriva, en månad att renskriva och printa ut på papper.
Vad jag nu behöver är en spark i ändan. Rent metaforiskt, alltså. Inga riktiga, helst. Jag behöver någon som hjälper mig, som sporrar.. jag ska leta reda på en sådan grupp här på Blogger.
Jag är rätt beroende av att räkna ord. En liten "vän" till mig sade att "Antalet ord spelar väl ingen roll, det är kvalitet och inte kvantitet som gäller!" och jag håller helt med. Kvalitén ska komma före längden på din roman. Men det förändrar inte att jag vill hålla stenhård koll på mina ord. Så det så!
Nu får jag räkna antal ord (ska kanske skaffa en "ordmätare" på Blogger...) och hålla koll. Ska försöka skriva en timme om dagen på något sätt (kanske planera, skriva, renskriva, vad vet jag) och blogga.
Nåja, nu är det allvar. Mitt projektarbete var att skriva en roman, i genren fantasy (något som visade sig kanske inte vara världens smartaste eftersom det typ inte finns ett enda förlag i vårt avlånga land som skulle vilja ge ut svensk fantasy), och jag klarade det. Tio månader, med skolarbete och ett högst krävande fritidsintresse utöver romanskrivandet, och jag klarade det. Nio månader tog det att skriva, en månad att renskriva och printa ut på papper.
Vad jag nu behöver är en spark i ändan. Rent metaforiskt, alltså. Inga riktiga, helst. Jag behöver någon som hjälper mig, som sporrar.. jag ska leta reda på en sådan grupp här på Blogger.
Jag är rätt beroende av att räkna ord. En liten "vän" till mig sade att "Antalet ord spelar väl ingen roll, det är kvalitet och inte kvantitet som gäller!" och jag håller helt med. Kvalitén ska komma före längden på din roman. Men det förändrar inte att jag vill hålla stenhård koll på mina ord. Så det så!
Nu får jag räkna antal ord (ska kanske skaffa en "ordmätare" på Blogger...) och hålla koll. Ska försöka skriva en timme om dagen på något sätt (kanske planera, skriva, renskriva, vad vet jag) och blogga.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
